I Katarina Frostensons författarskap är förhållandet till platsen ett av de centrala och mycket problematiska teman. Författaren beskriver och analyserar platsen på olika sätt och hon betraktar ofta platsen inte som objekt, utan en levande organism,
som man kan samtala med, som framkallar minnen och känslor. För Frostenson har platsen sin identitet för den är själsavtryck. Det är först i mötet med platsen då det talade jagets röst får sitt utrymme och sin verbalisering.